Da jeg af NORAs redaktionsudvalg blev bedt om at læse de seneste numre af Danmarks, Norges, Sveriges og Finlands arkitekturtidsskrifter, og forsøge at karakterisere nordiskhed i dag, opstod et allerførste spørgsmål: Findes den stadig? Er der en fælles identitet, et fælles særpræg andet end det geografiske indlysende, der kan tillade, at vi bliver ved med at tale om nordisk arkitektur?

Hvis de havde spurgt mig for bare et par år siden, ville jeg have sagt, at der ikke længere fandtes en nordisk arkitektur. Arkitekterne levede stadig højt på prestigen fra deres bedsteforældres kvalitetsarbejde, men de havde forladt den ethos, de værdier og idealer, der gjorde disse værker mulige.

For en arkitekt uddannet i 90’erne på ETSAM, (Escuela Técnica Superior de Arquitectura de Madrid), var nordisk synonymt med stille elegance, formel kontrol, ekspressiv tilbageholdenhed og raffineret håndværk. En tilbageholdenhed, der muliggjorde noget, jeg vil kalde »elokvent tavshed«, for at bruge Carlos Martí Arís’ titel. For os startede det nordiske i det forrige århundredes 20ere, op gennem 50ernes guldalder, og aftog et sted i 70erne. Og naturligvis tænkte vi på Jacobsen, Lewerentz, Asplund, Aalto, Fehn, Pietiila, Utzon og andre.

Fra undervisere i Madrid som Rafael Moneo, der mødte og endda arbejdede med nogle af disse nordiske mestre, lærte vi at værdsætte og skelne de subtile særegenheder ved det nordiske lys. De viste os også de tætte forbindelser mellem disse arkitekturer og deres omgivende natur, og den intense følelse af hjemlighed, der udsprang af dette forhold. Ved at studere deres efterkrigsbyplanlægning, anerkendte vi også et dybt socialt, ligeværdigt engagement i mange af deres bygninger og offentlige rum. Helt op i 70erne opdagede vi deres unægtelig moderne tæt-lav­-bebyggelse, som altid havde mennesker i centrum og holdt stærke bånd med deres tradition.

DET UNDVIGENDE NORDISKE, ET REALITETSTJEK

Efter jeg forlod Madrid og begyndte at arbejde i Danmark, indså jeg hurtigt, at tingene var helt anderledes på stedet: Mestrenes arbejde var der stadig, men det nordiske var sværere at finde. Ved årtusindskiftet led vi alle af 90’ernes udskejelser, hvor borgmestrene i hver by søgte efter »Guggen­heim-effekten« og fik deres egen Calatrava, Nouvel, Hadid eller Koolhaas, for, som de sagde, at sætte deres byer på landkortet. Ordet nordisk var overalt, i enhver udstilling om arkitektur, men ud over den åbenlyse geografiske oprindelse, var det for mig ingen andre steder at finde. De gamle tegnestuer, som Henning Larsen eller Snøhetta, var ved at blive store internationale koncerner, og generelt kom den større indflydelse primært fra Holland, ikke fra deres nordiske mestre. Den hollandske pragmatiske tilgang til arkitektur og til tider kyniske omfavnelse af markedskræfter og globaliseringen, var en antipode til det gamle nordiske. I Danmark havde Koolhas og MVRDV direkte indflydelse på PLOT og BIG, og den strækker sig stadig frem til COBE, Cebra og andre i dag. Den hollandske indflydelse kan beskrives på mange måder, fra forfriskende til legende til pyroteknisk, men man kan ikke tale om tilbageholdenhed eller »elokvent tavshed«. Om noget, holdt interessen for det offentlige rum og arkitekturens sociale dimension ved.

Disse kvaliteter var i øvrigt lettere at finde hos de ældre, sydlige tilhængere af de nordiske mestre fra 1950erne, som Alvaro Siza og Rafael Moneo, der delte en stille intensitet og smag for abstraktion.

NORDISK: FOR COOL TIL AT DØ

Gløderne fra 90’ernes forfængelighedsbål lyser endnu. I dag er tegnestuerne blevet endnu større og vi ser ingeniør­- virksomheders opkøb af arkitektfirmaer for at øge markedsandelen, og de åbne arkitektkonkurrencer er forsvundet.

Men tiderne er måske ved at ændre sig. At dømme efter disse seneste arkitektoniske udgivelser, kan en formel tilbageholdenhed, eller måske en manglende interesse for formelle spekulationer spores. En del af denne tilbageholdenhed, denne formelle afkøling, har at gøre med bæredygtighed, et stadig omnipræsent tema gennem siderne i disse magasiner.

I en krise, ikke kun for vores klima, men også for vores identitet, synes nordiske arkitekter at have fundet en måde at genopdage sig selv på. Dette, tror jeg, sker på to relaterede, men lidt forskellige fronter: Fokus på materiel kultur og genbrug af eksisterende bygninger.

MATRERIALER I CENTRUM

Arkitektonisk bæredygtighed bliver mere specialiseret og kvantitativ: Den skal vide og sætte tal på, hvilke materialer og byggeprocesser der hjælper med at reducere CO2-fodaftrykket. I denne proces genopdager arkitekter præindustrielle materialer og gamle byggemetoder og eksperimenterer med naturlige, lokale, genbrugelige og biogene materialer.

Nordiske arkitekter går i skoven, på landet, til vandet. Og de finder ålegræs, hamp, halm, rå jord og endda svampe. Mest af alt finder de træ igen.

De genlærer gammelt håndværk og håber på at finde en livline mod fremtiden, men også en forbindelse til fortiden. Og ved at gøre det, genskaber de måske deres arkitektur, fordi disse materialer og måderne at bearbejde dem på, nødvendigvis indeholder en del af den nordiske arkitekturs DNA på tværs af tid.

Dette har mange positive aspekter: For eksempel har et af ​​kritikpunkterne mod skandinavisk arkitektur i de sidste årtier været den manglende strukturelle tænkning fra arkitekternes side. Med dette materialefokus er det muligt at spore en ny interesse for strukturen, hovedsagligt, men ikke kun, for trækonstruktioner.

TRANSFORMATIONSTID

Ved gennemsyn af disse seneste norske og svenske Arkitektur, danske Arkitekten og finske Ark, er der meget få nye projekter, og der er i stedet en overvældende vægt på genbrug af eksisterende bygninger. Ikke kun de store industrielle strukturer fra det 19. århundrede, ofte spektakulære, generøse og givende i deres resultater, men også moderne huse fra anden del af forrige århundrede.

Det er meget positivt, selvom jeg er bange for, at det mest afspejler arkitekternes interesse (som repræsenteret i de forskellige redaktionsudvalg), mere end den faktiske virkelighed i vores byer. I det danske Arkitekten kan vi for eksempel læse, at med de 40.000 nye boliger, der er planlagt i København over de næste 15 år, overvejer regeringen ikke at genbruge eksisterende strukturer. Virkeligheden er, at huse og andre bygninger fortsætter med at blive revet ned i hele Skandinavien, og at man går glip af en stor mulighed hvad angår kulturarv og bæredygtighed.

ET SKIFTE TIL SJÆLESØGNINGSTILSTAND

Begge konsekvenser af bæredygtighed (materialefokus og renovering) peger på en indadvendt søgen og et gensyn med fortiden. Denne introspektion ser ud til at være vigtig for selverkendelsen og forståelsen af en fælles nordisk fortid. Det har dog sine risici: Når jeg bladrer i publikationerne, ser jeg eksempelvis ikke den store interesse for andre dele af verden. Og for første gang, så vidt jeg husker, tales der mere om materialer end om projekter. Når et projekt diskuteres, fokuserer diskussionen stadig på valget af materiale eller omhandler partielle, specialiserede elementer, næsten aldrig på helheden, der inkluderer rum, proportioner og form, emner der plejede at være central i projektets analyse.

Den første klassiske bølge af moderne nordisk arkitektur bragte en nuanceret, lokal korrektion til den triumferende internationale modernisme. Husk hvordan Kenneth Framptons Critical Regionalism præsenterer de nordiske lande, som eksempler på en lokalt forankret arkitektur. Nutidens nordiskhed bør måske også være reaktiv eller korrigerende. Korrigerende af hvad? Måske af en puritansk grøn globalisme uden kant, mere censurerende end kritisk, eller måske af den nostalgiske arkaismes sirenesang.

Uden at ville være en lyseslukker, så lad mig nævne nogle af de farlige rev, som det nye nordiske arkitekturskib måske skal omgå:

1. Specialisering

Mens bæredygtighed kræver, at specialister leverer objektive og pålidelige data, er specialisering en blindgyde for arkitekter, som har brug for et bredere, altomfattende udsyn for at se både træet og skoven.

2. Nationalisme

Interessen for lokal kultur er en værdig indsats, men den kan blive et redskab til udelukkelse. Antag at vi ubønhørligt insisterer på vores forskelligheder med den anden, i de uoversættelige sandheder, der gør os, lokale, til ypperstepræster og outsiderne til kættere. I så fald underminerer vi måske idealet om et åbent Europa og degraderer det til alle mulige arkitektoniske nationalismer.

3. Moralisme

Den frugtbare friktion mellem æstetik og etik i arkitektur, indtil nu beskytter af kunstnerisk frihed, kunne blive udvisket eller direkte elimineret, når det miljømæssigt »gode« automatisk bliver forvandlet til det arkitektonisk »smukke«.

4. Ufordøjet tradition

Der er risiko for en ukritisk adoption af tradition og det vernakulære. Værdifulde og nødvendige bestræbelser, som studiet af lokale traditioner, kan blive forvandlet til en nostalgi, der forherliger de ydmyge, defensive praksisser af sagtmodighed og overlevelse. Endnu et sadeltagshus, et vikingelanghus mere, og vi begynder måske at savne Gehry.

AT BYGGE PÅ SANDHEDEN

Der er vigtige aktuelle bekymringer på tværs af de fire tidsskrifter, som er sværere at forstå i konkrete byggede eksempler, men som kan hjælpe os med at angive denne aktuelle karakteristik af nordiskhed. Den ene er den hurtigt voksende tilstedeværelse af kunstig intelligens (AI) og de konsekvenser, det kan have for vores fag. Den anden er byplanlægning, i en ny variant: Det fokus, der før var på mennesker som slutbrugere (hovedpersonerne i Gehls Livet mellem husene), vender sig nu mod byplanlægning som værktøj til at bekæmpe klimaforandringer. For eksempel er der den progressive erkendelse af, at den grønne omstilling vil kræve enorme landarealer til vindmøller, solcelleparker osv., som vil ændre udseendet af vores land- og bylandskaber.

Endelig finder vi på disse sider en række projekter, der vidner om en genopdagelse, en gen-læring af byggeskik. Dette sker gennem en slags askese, selvdisciplinen der går tilbage til det grundlæggende og endda nyder byggehandlingens barske stadier. Denne »skæren indtil benet«, som adskillige små renoveringsprojekter viser, har en vis katarsisk skønhed, den frembringer et skud af virkelighed, der kan påvirke os på en måde, der ikke er meget anderledes end et Matta Clark-værk.

Denne side af det nye nordiske virker måske mere upoleret end deres forfædres, men de kunne være på vej med noget. Lad os ikke glemme, at når asketerne eller eremitterne trak sig tilbage fra den materielle verden, gjorde de det kun for at se dybere, med klarere øjne, og i sidste ende for at opnå et transcendentalt mål.

Hvad vi ser som partielt eller fragmentarisk i dag, kan være en vej til en ny arkitektonisk helhed, en måde at genvinde ikke kun planetens sundhed, men også gaverne fra universalisme, kunstnerisk frihed, risiko, poetisk magt og ja, endda transcendens, for vores fag. Dette til tider grove slid med materialer kan være kimen til noget, som en ny nordiskhed meget vel kunne bygge videre på: nemlig, arkitektonisk sandhed.

Promenaden genom skogsområdet fram till detta något excentriska projekt, vars plats får förbli hemlig, bidrar till den mystiska stämningen. Vid ankomsten möts jag av ett plirande öga, inknackat i berggrunden, ett troll som med sina sex fingrar håller ett stearinljus och välkomnar mig in.

Den nordiske konferansen Beauty and ugliness in Architecture (BUA) arrangeres for andre gang. I følge BUA selv, er denne årlige konferansens mål å fremme det vakre og bekjempe det stygge i arkitekturen. Allerede med denne formuleringen ringer alarmbjeller om at narrativet er satt på forhånd. Manifestet til BUA gir konnotasjoner til en krigserklæring. Det stygge og trusselen mot det vakre er her definert som modernismen. Det vakre er det klassiske og tradisjonelle som i følge BUAs talere er det arkitekter historisk sett har vært mest opptatt av.

Keskustelu saamelaisesta arkkitehtuurista ja rakentamises- ta Saamenmaalla on viime aikoina voimistunut Norjassa ja Ruotsissa. Olisi aika aloittaa keskustelu myös Suomessa. Saamelaisten kotiseutualueella rakentamisen parissa toimivat osapuolet tulisi saada ymmärtämään, että pohjoisessa toimiessaan he rakentavat ikiaikaisen alkuperäiskansan mailla. Saamelaisen kulttuurin tulisi olla lähtökohta saamelaisten kotiseutualueella tapahtuvien rakennushankkeiden suunnittelussa ja toteutuksessa.

Hið byggða umhverfi, læsileiki þess og hvernig það tekur á móti og rúmar hversdagslífið í sinni fjölbreytilegustu mynd er viðfangsefni Jarðsetningar. Kveikjan að bókinni er niðurrif gamla Iðnaðarbankans í Lækjargötu, í miðbæ Reykjavíkur, fimm hæða steinsteyptrar byggingar sem reist var á sjötta áratugnum og hýsti fjármála- og lánastarfsemi ört vaxandi samfélags. Bankinn og byggingin voru hönnuð í anda módernískra hugsjóna af virtum arkitekt, Halldóri Jónssyni, á miklu umbreytingarskeiði og tákngerði framfarir íslensks samfélags. Anna María spyr áleitinna spurninga um tilurð og stöðu hins manngerða umhverfis í samtímanum og hvernig standi á því að bygging sem var hönnuð út frá nýjustu straumum og stefnum í arkitektúr síns tíma, byggð af mikilli vandvirkni með aðkomu fjölda færra iðnaðarmanna, sé orðin úreld í upphafi 21. aldar og dæmd til niðurrifs til að reisa megi nýja hótelbyggingu í miðbænum.

For grønlandsk arkitektur og bygningstradition hævder mange at der er et før og et efter naturinstituttet. Da det blev opført lå det som en monolit, synligt højt på fjeldet et stykke udenfor byen, og bygningskroppen og dens placering i landskabet havde klart nogle meget stærke arkitektoniske kvaliteter. Disse er med tiden blevet kompromitteret en del af tilbygninger, sidebygninger. Umiddelbart ved siden af blev det betydeligt større universitet opført med nogle formtræk som uden at lykkes refererer til naturinstituttet, og monolitten ligger i dag som en blok i et tilfældigt stenbrud. Men det var ikke nok for de danske arkitekter at have designet noget godt – og »monolit« var måske for svært for os at forstå. De forklarede os derfor at inspirationen var en sæl der ligger og soler sig.

På hjemmesiden for Kulttuurisauna står der at den er opvarmet af en »wood-heated single-fired mass stove«. Det er ikke rutinearbejde at bygge sådan en ovn, så jeg er taget til Helsinki for at se nærmere på sagen. Tuomas Toivonen, der sammen med Nene Tsuboi ejer og driver saunaen, fortæller at det nok er et halvt hundrede år siden nogen har bygget noget tilsvarende. Derudover findes der ingen rigtige måder at gøre det på. Udformningen af en god ovn afhænger af hvor den er placeret, hvilken funktion den har og hvordan den anvendes. Derfor er enhver ovn unik.

Alene, på behørig avstand fra både fjøs og bolighus, står et bygg midt på en stor parkeringsplass. Det er nesten ingenting som skiller bygget fra bilforhandleren noen kilometer unna. Kun teksten på bygget avslører at det ikke er et lager eller et kommersielt bygg. Bygget er en to etasjer høy kasse med fasade av aluminiumsandwich-elementer i standard modulstørrelse. Fasade-elementene er lakkert i hvitt og en farge som ikke lar seg definere som hverken blå eller grå. Samme farge finner man på bilforretningen og på lagerbyggene ved siden av forretningen. Og samme farge er brukt bak trespilene på det nye kjøpesenteret i byen Farsund som er nærmeste kommunesenter. Det er ikke arkitekturen som form eller resultat som gjør at jeg stanser opp og fascineres hver jeg gang passerer dette bygget. Ikke heller fordi det er spesielt spektakulært og i alle fall ikke fordi det er veldig godt bygget. Jeg håper det ikke er byggets historiske røtter fra ikke-arkitekt-arkitektur som får meg å forundres. En fasinasjon som stadig returnerer i løpet av arkitekturhistorien, fra Arts and Crafts-bevegelsen til Architecture Without Architects teoretiske orientalisme, utgitt i bokform og på MOMA på 1960-tallet. Opphenget i ikke-arkitekters formgivning fortsetter både etter og mellom disse milepelene. Heller er det kanskje forskjellene i de logikker som definerer denne type bygg og arkitekturen som skapes av disse logikkene som gjør det produktivt å skrive om dette bygget.

Arkkitehtuurikritiikki keskittyy usein rakennukseen, joka on juuri valmistunut tai jonka suunnittelu on vielä kesken. Tämä kritiikki sen sijaan tarkastelee rakennusta, jota ei enää olemassa. Keväällä 2021 purettiin Lauttasaaren Gyldenintie 2:ssa seissyt Arkkitehtitoimisto Kristian Gullichsenin ja Pentti Pihan suunnittelema toimisto- ja liikerakennus. Vaikka rakennus ei enää seiso fyysisenä tontilla, jää se kummittelemaan modernin rakennuskannan purkamiseen liittyvissä keskusteluissa, ainakin Suomen arkkitehtuurikentällä.

Vi har stämt träff vid Brrums skulptur Och eller inte, men irrar båda runt och hamnar i olika ändar av den långsmala parken i Norra stationsparken i Hagastaden, Stockholm. Till slut står vi vid ett väl inslaget paket, vari skulpturen vi kommit för att se endast kan anas genom skarvarna. Avtäckning i juni, får vi veta. Och eller inte består av sex volymer av målad aluminiumplåt placerade på ett nedsänkt podium. Skulpturen ligger i den centrala parkremsan som knyter samman området från väst till öst, ritad av arkitektkontoret Brrum som ”en samling figurer som genomskär varandra” och vars formspråk i vissa delar knyter an till Rörstrands porslinsfabrik som på 1700-talet omfattade detta område. Hagastaden är en ny stadsdel som knyter samman Vasastan i Stockholm med Solna, och har sedan tio år växt fram med 6 000 nya bostäder (3 000 i Solna och 3 000 i Stockholm), delvis genom överdäckning av motorvägar och järnväg. Områdets 50 000 arbetsplatser domineras av life science-yrken inom vård, forskning och näringsliv i och kring Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset Solna. Hagastaden har fått kritik för områdets höga exploatering, med hög och tät bebyggelse, smala gårdar och mörka lägenheter.

Sonia Hedstrand är kritiker och konstnär, aktuell med en uppmärksammad essä om kritikerns uppgift och situation. Essän Konstkritiken har blivit lam och läsarna snarstuckna i Parabol 5-2024 har riktats tydligt mot kritikerkollegor som verkar mer intresserade av att följa kanon än att värdera det kritiska uppdraget.

SH: Inga av mina kollegor har hört av sig efter min artikel, men däremot läsare som tycker att det är jätteintressant. Jag vänder mig ju inte till dem som är på insidan av konstvärlden. Jag är en pedagog, jag skriver på lätt språk och vänder mig till en bred publik. Jag upplever att många av de som befinner sig inom konstkretsar endast är intresserade av ett internt samtal, inom denna statusfyllda klick. Men jag tycker synd om konsten om den skulle hållas kvar i denna lilla krets. Folk i allmänhet läser mindre kritik i dagspress. Det finns mindre utrymme än någonsin för kritik. Det finns forskning som visar att kultursidorna idag ägnar mer utrymme åt krönikor, intervjuer, reportage och ämnena är mer kändisar, populärkultur, tv-serier och sociala medie-fenomen, på bekostnad av utrymme för konstmusik, design, arkitektur, mode och dans, framförallt mindre plats i dagspressen för forskning inom dessa kulturområden. Som kritiker försöker jag överbrygga denna skillnad. Jag skriver hellre i en mer folklig tidning än i en liten specialiserad tidskrift.Inom konstvärlden vill folk skapa sig ett namn, och de som redan är insatta har ofta inget intresse av att vara pedagogiska och breda, de vill positionera sig sinsemellan. Det ingår i uppgiften att förklara omvärlden och bakgrunden till det jag ser. Många kritiker går istället in i sig själva, i det man kan kalla ”källa: känsla”, där kritiken enbart kommer ur en subjektiv hållning: ”jag tänker på… jag känner det här…” Då befinner man sig långt ifrån kritikerns uppdrag. Har du någonting att säga, så måste du säga det tydligt. Det första man ska göra som kritiker är att förklara varför det man skriver om är intressant. Varför ska läsaren lägga tid på just den här texten i ett samhälle som är så fullt av information?

MZ: Det sker någon slags parallell förtätning både inom kritiken och i den urbana miljön. Allt mer trängs på samma yta, konkurrensen om ämnen på en kultursida, och förtätning av bostäderna i en nybyggd kvartersmiljö i staden. Samtidigt är det en demokratifråga, själva tillgängligheten för allmänheten till kultur, kritik, bostäder, stadsmiljöer... Hur tar man sig an kritikuppdraget i det nya medieklimatet?

SH: Du måste fånga folks intresse. Jag brukar börja med någon slags bild eller anekdot eller liknande som är intresseväckande. Sen måste man kort och koncist beskriva var man är och när och vad det är för verk det handlar om, som i detta fall att vi befinner oss i det här nya bostadsområdet, och att det vi ser är en offentlig gestaltning med Stockholm konst som beställare. En omvärldsanalys kan ställa frågor som varför bygger man det här området, vilken typ av bostäder byggs och för vem? Sedan skulle jag gå vidare med att kontextualisera verket genom att sätta det i ett historiskt, politiskt, sociologiskt, teoretiskt sammanhang. Efter denna orientering skulle jag beskriva mer om verket, dess form, skala, dimensioner, material och placering. Som kritiker väljer man en ingång i det labyrintiska närmandet, och just din ingång är unik. Det är en del av uppdraget som man måste ha tillit till, att alla kan ha sin ingång, men nu vill folk läsa min ingång till verket. Det ska vara relevant och du ska vara generös med din kunskap. Du ska föra resonemanget med ett strukturerat flöde, för att väcka och behålla läsarens intresse. I slutändan kanske texten ser enkel ut, men det ligger mycket arbete bakom varje ord och i mitt fall, 13 års utbildning och ännu längre arbetserfarenhet inom konstområdet.

MZ: Vad skulle du säga är för linjer som möts på denna plats, vad är det för slags skärningspunkt som detta verk beskriver? Går det att säga något om det verk vi kom för att se fastän den döljer sig bakom presenningarna?

SH: Det intressanta här är det större sammanhanget kring den här typen av uppdrag. Jag skulle peka på den trend som vi ser idag att arkitekter och designer börjar få allt fler offentliga konstnärliga uppdrag. Jag tror att en av anledningarna är att det är så mycket som krävs för att göra de här ansökningarna.

MZ: Är detta ett nytt fenomen, att arkitekter har börjat konkurrera med konstnärer i offentliga gestaltningsuppdrag?

SH: Det här är en trend som jag sett under de senaste åren. Jag tror att det främst har att göra med att ansökningarna är så krävande. Det är en mer integrerad del i arkitekturutbildningen att göra projektbeskrivningar, ritningar, prototyper och modeller, medan många konstnärer varken har utbildning eller resurser, kanske för att de ofta jobbar ensamma också. Detta är förstås problematiskt utifrån konstnärens perspektiv. Förr gjorde konstkonsulterna mer av detta arbete, men nu får konstnären göra allting själv. Alla krav hamnar på konstnären; barn ska kunna klättra på verket utan att skada sig. Verket ska tåla tvätt och underhåll, den ska bidra till en attraktiv miljö, höja statusen på bostadsområdet och dessutom förmedla kommunens nya kärnvärden...

MZ: Vad tror du det får för konsekvenser för den urbana miljön att arkitekter får allt fler offentliga konstuppdrag?

SH: Om vi tar detta verk som exempel, Och eller inte – jag får ju sätta samman det jag har sett på bild och den placering som vi har sett här, men jag måste säga att den ser otroligt harmlös ut. Ingen kommer att bli sur. Hade det varit en konstnärs verk hade det säkert blivit något som skulle upplevts som provocerande. Säg att ett konstnärligt förslag skulle vara ”en spricka i marken”, mycket symboliskt och fint, men det skulle såklart skapa reaktioner och ifrågasättanden om vad man ska lägga pengar på. Det vi ser här är mer arkitektur eller design, en snygg form, abstrakt men ”safe”.

MZ: Det är kanske en effekt av förtätningen, att man inte i en redan ganska trängd urban situation inte orkar med något bråk. Det finns inte mentalt utrymme för kontroverser när så mycket värden står på spel som en ny stadsdel som redan pekats ut som problematisk miljö ur stadsplaneringssynpunkt. Men även en harmlös form kommer att bli en del av folks vardag, den kommer bli ett landmärke och en träffpunkt.

SH: För mig är konst och design helt olika saker. Designer löser problem, konstnärer skapar problem. Det är skillnaden. Arkitekter och designer jobbar redan med att möta komplexa uppdrag, medan konsten ska kunna förflytta gränser.

MZ: Hur skulle du beskriva kritikuppdraget i samtiden och framtiden? Vilka krafter påverkar kritikerrollen?

SH: Som kritiker befinner man sig i skärningspunkten mellan två utsatta branscher: konst och medier. Det är väldigt svårt att leva på kritikuppdrag, och arvodena har legat på samma nivå i tjugo år. Folk skriver snabbare och slafsigare, och kritikens status sjunker. I denna situation anser jag att bildning blir allt viktigare. Den utveckling som leddes av folkrörelserna som vurmade för kultur och folkbildning under 1900 -talet har i stort sett försvunnit idag. Från mitten av förra seklet har konstbegreppet utvecklats från något inramat att hänga över soffan till ett experimenterande och undersökande fält, samtidigt som folkrörelserna har försvagats och en värdeförskjutning från arbete till kapital har skett. Enkelt uttryckt var det coolt på 1970 -talet att vara och se ut som en arbetare, och idag är idealet en stenrik influencer. Kultur- och bildningsidealet har både höger och vänster släppt helt. Inom arbetarrörelsen och vänstern har det skett en utveckling där konsten, i takt med att den blivit ett vanligt investeringsobjekt, ses som en överklassgrej. Var hittar man den kritiska performance-konsten? De flesta gallerier vill visa objekt som intressera samlare och köpare. Hela denna utveckling försöker jag göra motstånd mot med mina texter. Jag skulle vilja starta en konstkritikutbildning på konsthögskolorna. Idag finns kortare utbildningar knutna till konstvetenskap på universiteten, men jag tror att vi kan få en mer insatt kritik från de som är utbildade både teori och praktik. MZ: Vad händer med människors kritiska förmåga i samtiden? Hur kan vi utveckla vårt kritiska seende som medborgare?

SH: I rovkapitalismens tid jobbar folk allt mer, blir alltmer stressade. Man lever prekärt, har inte fast anställning, trygghetssystemen monteras ned. Man flyr och varvar ned med lättsam underhållning. Men det äter upp vår förmåga till uppmärksamhet. Vårt koncentrationsutrymme har blivit mycket mindre. Detta påverkar vår hälsa, vår förmåga att organisera oss och engagera oss i politik, konst, folkrörelser och kultur. I detta samhälle måste jag som kritiker vara den uppmärksamma betraktaren, den ställföreträdande medborgaren. Så kritikuppdraget blir en allt viktigare roll, men jag kan också se att den får allt mindre utrymme, mindre pengar och mindre status. I samband med att den svenska regeringen presenterade sin vision för kulturpolitiken i mitten av april, skrev jag om hur kulturen blivit en upplevelseindustri som är till för att stötta andra näringar. Kreativitet har blivit en basindustri som man ska utvinna upplevelser ur. Men konst är inte underhållning, tvärtom. Till skillnad från något lättsmält som tv-serier, kräver konsten ett fokus och ett arbete av oss som betraktare. Det kan vara jobbigt att tugga, men det ger näring, och i gengäld kan konsten förändra ditt liv, ditt sätt se och tänka.